Instrument som kulturarv

Nordiskt instrumentseminarium arrangeras vartannat år av forskare och instrumentbyggare i de nordiska länderna. Denna gång hölls seminariet på Valdres Folkemuseum i Fagernes, Norge. Arrangörer var Valdres museer, Eric Sahlströminstitutet och det norska Rådet för folkemusikk og folkedans. Seminariet hölls den 12-14 november.

Seminariet belyste olika teman med anknytning till instrumentbygge. En av de viktigare huvudfrågorna rörde behovet av kulturpolitiska insatser för att säkra instrumentbygge som hantverk – i realiteten nationella handlingsplaner och riktlinjer. Detta diskuterades i en debatt med representanter för Sverige, Norge, Island och Finland. I synnerhet behandlades de eventuella möjligheter som UNESCO:s konvention angående immateriella kulturarv skulle kunna innebära för instrumentbyggare. Listan har ratificerats av samtliga länder i Norden och arbete med implementering pågår just nu.

I seminariet deltog Statens musikverks Eva Olandersson från Musik- och teatermuseet och Dan Lundberg från Arkiv- och biblioteksavdelningen. Den senare var också svensk representant i debatten om kulturpolitiska insatser för instrumentbygge.

Rapport från Gambia

Under första veckan i november tog Svenskt visarkivs pågående projekt i Gambia flera steg framåt. Visarkivets forskningsarkivarie Mathias Boström reste till det västafrikanska landet tillsammans med ljudteknikern Tommy Sjöberg från Folkmusikens hus i Rättvik för att ge en veckas utbildning i hur man digitaliserar, katalogiserar och arkiverar audiovisuellt material.

Forskningsassistenten Lamin Yarbo kontrollyssnar

Forskningsassistenten Lamin Yarbo kontrollyssnar på en pågående digitalisering av en fältinspelning. Foto: Michael Campbell, NCAC.

Visarkivets och Folkmusikens hus gambiska projektpartner, National Centre for Arts and Culture (NCAC), hade förutom sin egen personal även bjudit in representanter från bland annat Gambias radio, nationalbibliotek och riksarkiv för att ta del av vår undervisning. På så sätt kunde vår insats få en vidare spridning i Gambia, eftersom behovet av digitalisering finns hos alla arkivinstitutioner, där såväl som här hemma. Kursveckan var dessutom en del av ett större utbildningspaket för NCAC:s personal, som ingår i ett parallellt drivet digitaliseringsprojekt vid NCAC med finansiering från British Librarys ”Endangered archives programme”. Detta projekt leds av Dr Toby Green vid King’s College i London, en historiker med inriktning mot västafrikansk historia. Under veckan vi var på plats var även Green där och deltog i undervisningen med en föreläsning om den stora betydelsen av NCAC:s samlingar för den historiska forskningen samt en workshop om olika vägar att sprida information om arkivets samlingar.

Rengöring av bandspelarens tonhuvud

Rengöring av bandspelarens tonhuvud innan digitaliseringen av bandet påbörjas. Foto: Michael Campbell, NCAC.

Det brittiska och svenska projektet hade gemensamt införskaffat digitaliseringsutrustning till NCAC. Under den i flera avseenden heta veckan instruerades och tränades personalen i att hantera bandspelare, omvandlare av analoga till digitala signaler och ljudprogram i dator, katalogisering av inspelningar och arkivering av digitaliserat material. Förutom det varma vädret hettade det även till i undervisningen. Det mesta som kunde gå fel gick nämligen snett: mycket krånglande programvara och datorer till att börja med, kassetter som gick sönder och återkommande strömavbrott. Men det löste sig i slutändan och kursdeltagarna fick härmed också inblick i hur problemlösning kan gå till i praktiken; en nog så viktig erfarenhet inför deras fortsatta digitaliseringsarbete på egen hand. Undervisningen blev alltså mer instruktiv än vi hade föreställt oss innan vi åkte. När vi instruktörer kom till NCAC:s arkivlokaler den sista kursdagen pågick redan digitalisering för fullt vid de tre arbetsstationerna. Vi var överflödiga, och målet för veckans undervisning var således uppfyllt.

CD:n Gems of the GambiaDen fina cd:n ”Gems of the Gambia” släpptes också i samband med vårt besök. Skivan innehåller arkivinspelningar med musik ur NCAC:s och Radio Gambias samlingar och NCAC har producerat den inom ramen för vårt projekt, som finanseras av Statens musikverk. Hela veckan inleddes med en ceremoni med många namn på talarlistan med anledning av den nya utrustning som arkivet försetts med, den utbildningsvecka med internationella lärare som stod i begrepp att inledas samt skivsläppet. Gambias turist- och kulturminister skulle ha invigningstalat vid ceremonin men fick förhinder och representerades istället av sin statssekreterare. Även gambisk press och TV var närvarande och rapporterade om händelsen, vilket skulle visa sig bli betydelsefullt.

Projektet fortsätter huvudsakligen genom digitalisering vid NCAC i Gambia. En mindre samling äldre videoband, som inte gick att digitalisera i Gambia, har vi tagit med oss för att låta digitalisera i Sverige. På väg hem stoppades vi i bagagekontrollen på flygplatsen, där personalen undrade vad det var för ovanligt material vi ville föra ut ur landet. Halvvägs genom vår förklaring skiner en av vakterna upp: ”Jag såg er på TV tidigare i veckan”. Därefter var det inga problem.

Alla kursdeltagare och lärare uppställda framför NCAC:s arkivlokal i Fajara

Alla kursdeltagare och lärare uppställda framför NCAC:s arkivlokal i Fajara efter kursens avslutning. Flera av deltagarna är uppklädda eftersom de ska vidare till fredagsbönen. Foto: NCAC.

Månadens bild: Don Cherry

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Don Cherry. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från sent 1960-tal och föreställer musikern Don Cherry (1936–1995), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Trumpetaren och multiinstrumentalisten Don Cherry föddes i Oklahoma City i USA. I början av 1950-talet framträdde han med olika jazzmusiker i Los Angeles. Känd blev han först 1958, när han spelade med altsaxofonisten Ornette Coleman, först i en kvintett med pianisten Paul Bley och senare i en pianolös kvartett, som spelade in ett flertal betydande jazzhistoriska skivor i slutet av 50-talet och i början 60-talet.

Från Oklahoma City till Tågarp

Under 1960-talet kom Cherry att spela i många och stilistiskt mycket skiftande sammanhang, i gruppen New York Contemporary Five med bland andra Archie Shepp och John Tchicai och med musiker som Sonny Rollins, Steve Lacy, Albert Ayler och George Russell med flera.

Cherry ledde också en egen internationell grupp i mitten av 60-talet med bland andra Gato Barbieri. Denna grupp framträdde på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm. Cherry hade tidigare besökt Stockholm med olika musiker och staden skulle komma att bli hans hemstad under några år, för en senare flytt till Tågarp i Skåne.

Organic Music Society

I Stockholm blev Cherry en viktig inspirationskälla för musiker som till exempel Bernt Rosengren, Christer Bothén, Tommy Koverhult och Bengt Berger. Han höll kurser och workshops i ABF-huset och sommaren 1971 fungerade han som kapellmästare i den berömda Bucky Dome utanför Moderna Museet.

Det var bland annat här hans experimentella och numera kultklassade album Oragnic Music Society spelades in. 2012 gavs skivan ut på nytt av Caprice Records, som precis som Visarkivet är en del av Statens musikverk. Förutom en nytryckt lp-utgåva släpptes skivan för första gången även på cd. Läs mer.

Sprängde musikaliska gränser

Cherry kunde fungera som en katalysator i musikaliska sammanhang och verkligen få i gång sin omgivning. I Sverige hade han också träffat sin fru, textilkonstnären Moki Karlsson Cherry.

Från att ha spelat en musik starkt inspirerad av Ornette, utvecklas Cherry under 1960-talet till att spela en allt friare musik, som bland annat kan höras på de skivor han spelade in för Blue Note vid denna tid.

Musik kort och gott

Runt 1968 börjar Cherry allt mer att intressera sig för musik från andra delar världen, Afrika och Asien. I Stockholm träffade han den turkiske trumpetaren Maffy Falay. För Cherry var det inte längre viktigt att tydligt definiera vad det är för musik han spelade. Folkmusik från olika världsdelar blandades med mer jazzorienterad musik. Själv nöjde sig Cherry kort och gott med att kalla det hela för ”musik”!

Han fortsatte att under resten av sitt liv, med en stor nyfikenhet och ett gott öra, att utveckla denna form av ”världsmusik”.

Jan Ling (1934–2013)

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling, en av Sveriges mest framstående musikforskare, har gått bort. Jan Ling (1934–2013) utförde betydande delar av sin gärning inom de kulturarvsinstitutioner som i dag ingår i Statens musikverk. Arbetet med den banbrytande avhandlingen om nyckelharpan skedde till stor del på det dåvarande Musikhistoriska museet, vars chef Ernst Emsheimer var Lings mentor inom musiketnologin.

På Musikaliska akademiens bibliotek, nu Musik och teaterbiblioteket, var han en flitig besökare och samtalspartner, och när Svenskt visarkiv inledde sina systematiska dokumentationsinspelningar av svensk folkmusik i början av 1960-talet gjorde Ling ett pionjärarbete även inom detta område.

Avhandlingen Nyckelharpan finns publicerad som onlinepublikation på Svenskt visarkivs webbplats.

Läs mer om Jan Lings arbete på Göteborgs universitets webbplats.

Nordiskt Forum för folkmusikforskning och -arkiv

Det årliga mötet med de nordiska folkmusikarkiven hölls den 1–3 oktober. Denna gång i Vasa, Finland med Finlands svenska folkmusikinstitut som värd.  Vid mötet diskuterades både verksamhetsfrågor och organisation. Svenskt visarkivs Ingrid Åkesson presenterade sitt projekt Musik att höra eller musik att göra? och Dan Lundbergs berättade om sitt arbete med fängelsesånger under rubriken ”När alla trodde att jag skulle bli, en skitig knegare, då fick dom tji.” Svenska fängelsesånger – från intern till extern repertoar.

De nordiska folkmusikarkiven har intressant nog alla liknande situationer vad gäller organisatoriska förändringar. Svenskt visarkiv är sedan i februari i år en del av Arkiv- och biblioteksenheten i Statens musikverk, Dansk Folkemindesamling sorterar under Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn, Finlands svenska folkmusikinstitut ingår i Svenska litteratursällskapet. Inom en nära framtid kommer också Norskt visearkiv att införlivas i musikavdelningen i det norska Nasjonalbiblioteket. I samtliga fall har eller ska alltså folkmusikarkiven omorganiseras och inordnas i större enheter. Erfarenheter av detta var naturligtvis en viktig del av diskussionerna vid mötet i Vasa.

Avslutningsvis beslutades att det nordiska arkivnätverket ska byta namn till Nordiskt Forum för folkmusikforskning och -arkiv (NoFA). Nästa års möte arrangeras i oktober 2014 av Svenskt visarkiv i samarbete med Kungl. Gustaf Adolfsakademien.

Folklig menuett i Norden

En figur i menuetten beskriven av den franske dansmästaren Pierre Rameau.

Under andra halvan av 1600-talet och hela 1700-talet var menuett en dans på modet. I Norden var det inte bara finare folk som dansade menuett utan även borgare och bönder. Den folkliga menuetten i Norden var temat under seminariehelgen som Nordisk förening för folkdansforskning arrangerade i samarbete med Forum för historiska danser och musik i Göteborg den 20–22 september. Visarkivets dansarkivarie Anna Nyander deltog i seminariehelgen, vilken förutom intressanta föreläsningar även bjöd på workshoppar i finska och danska folkliga menuetter.

Mixa eller maxa i Bern

Vid en internationell konferens i Bern 4–8 september medverkade en delegation från Svenskt visarkivs forskningsprojekt Mixa eller maxa. Forskarmötet, som arrangerades av ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) hade som tema Cultural Mapping and Musical Diversity, och diskussionerna handlade i hög grad om tolkningar och tillämpningar av UNESCO:s konvention för skydd av det immatriella kulturarvet. Mixa eller maxa-projektet presenterades utförligt vid en uppskattad paneldiskussion under rubriken Pluralize or Polarize den 6 september. På bilden från vänster Dan Lundberg, Anders Hammarlund, Madeleine Modin, Ingrid Åkesson, Mathias Boström, Karin Eriksson. I projektet medverkar också Mats Nilsson, Göteborgs universitet.

Monica Zetterlund 1968

Svartvitt fotografi av Monica Zetterlund bakom mikrofonen på Stockholms Jazzfestival 1968. Foto: Christer Landergren

Monica Zetterlund 1968. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Monica Zetterlund på scen på Stockholms Jazzfestival sommaren 1968. Foto: Christer Landergren.

Monica Zetterlund, född 20 september 1937 i Hagfors och död 12 maj 2005 i Stockholm, tillhör en av de mest folkkära artister som vi har haft i Sverige. Hennes mångsidighet – sångerska, kabaréartist och filmskådespelerska – gjorde att det fanns en ”Monica” för alla.

Slog igenom som jazzsångerska

Hon uppmärksammades först som jazzsångerska i slutet av 1950-talet i Ib Glindemanns orkester och blev senare riksbekant genom revyer av Hasse Alfredson och Tage Danielsson på 1960-talet. 1964 sjöng hon in skivan Waltz for Debbie med pianisten Bill Evans trio, en inspelning som räknas till de främsta i hela genren även i en internationell jämförelse.

Som en konstrast till mer humorinriktade revyer och filmer på 1960-talet, som till exempel Att angöra en brygga (1965), gjorde hon rollen som den prostituerade Ulrika i Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs romansvit: UtvandrarnaInvandrarnaNybyggarna och Sista brevet till Sverige. Sviten blev till två filmer Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) samt en längre tv-version.

Personligt uttryck

Som sångerska hade hon en mycket personlig röst och rörde hon sig fritt över genrerna i allt från jazzstandards till folkvisor och poplåtar, inte sällan med svensk text.

Monica Zetterlund är just nu högaktuell i och med filmen Monica Z, i regi av Per Fly och manus av Peter Birro, där den långfilmdebuterande Edda Magnason gör rollen som Monica.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Till Månadens bild i augusti

Mästerspelmän på Skansen!

Olov Johansson, Lisa Eriksson Långbacka och Lena Willemark utanför Seglora kyrka på Skansen. Foto: Anna Nyander

Lisa Eriksson Långbacka, Lena Willemark och Olov Johansson bjöd på en fantastisk Mästerspelmanskonsert på Riksspelmansstämman på Skansen den 31 augusti. Det var en intim konsert med både solo-, duo- och triospel som bjöd på både traditionella låtar och nyskrivet material.

Konsertens fjärde mästerspelman, Nisse Nordström, hade dessvärre blivit sjuk och kunde inte deltaga. Den som inte var på plats och hörde konserten direkt kan höra den senare i Sveriges Radio.

Månadens bild

Bengt Hallberg 1969. Foto: Christer Landergren (Klicka på bilden för större version.)

I Svenskt visarkivs samlingar finns över 12 000 jazzfotografier. Här finns svenska storheter som Lars Gullin och Monica Zetterlund avbildade, likaså internationella stjärnor som Aretha Franklin och Quincy Jones. I den nystartade serien Månadens bild lyfter vi fram några av dessa bilder.

Jazzen viktig för fotokonsten

Att dokumentera jazzmusiker och jazzmiljöer på bild utvecklades tidigt till en betydande genre inom fotokonsten. Musikernas uttryck och rörelser var tacksamt att fånga på bild och en viktig del av konceptet när grammofonskivorna började få bildomslag på 1950-talet.

Bland de stora namnen inom jazzfoto brukar man nämna fotografer som till exempel Francis Wolff på skivbolaget Blue Note och William Claxton. Mindre kända är de svenska jazzfotografer som tog bilder i världsklass, helt i paritet med de ovan nämnda. Till dessa hör bland andra Christer Landergren, vars samlade bildskatt nu finns på Svenskt visarkiv.

Fotografier av Christer Landergren

Christer Landergren, född i Uppsala 1941 och död i Stockholm 2006, var en frilansande jazzfotograf och arbetade bland annat för jazztidskriften Orkester Journalen från 1965 och fram till sin död. Han var från början elev och medhjälpare till fotografen Christer Strömholm. Landergren hade flera utställningar och medverkade i böcker som hans egen Body and Soul (1987) och i Den Gyllene Cirkeln (2002) om jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm på 1960-talet. Månadens bild på Bengt Hallberg är tagen av Christer Landergren 1969.

Prisad pianist och kompositör

Bengt Hallberg, född 13 september 1932 i Göteborg och död 2 juli i Uppsala 2013, var en betydande pianist, arrangör och kompositör med ett brett verksamhetsfält inom jazz, populär- och konstmusik. Han var också ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien.

2010 tilldelades han Lars Gullin-priset med motiveringen:

”Bengt Hallberg är en av landets mest mångsidiga musiker. Som ung pianist bidrog han till att placera Sverige på världskartan. Hans personliga spel, med klassiskt anslag och oemotståndligt sväng, rymmer såväl enkelhet som intrikat musikalisk rikedom. Egenskaper som gjort honom till en efterfrågad pianist och idealisk medmusiker till Lars Gullin. Deras samarbete resulterade i några av 50-talets främsta jazzinspelningar. Hallberg deltog på Gullins första inspelning i eget namn (1951) och på hans sista (1976). Som pianist har han framträtt solo och i olika ensembler, allt ifrån duo till storband. Som kompositör och arrangör har han en genrebredd och ett konstnärskap som täcker såväl det jazzmusikaliska fältet som den klassiska musiken. I likhet med Gullin bygger Hallberg sin musik på en solid svensk grund, där nationalromantiska drag är framträdande. Hans bredd och musikaliska mångsidighet har resulterat i körararrangemang, populärmusik samt film- och TV-musik. Hans verk ingår i det musikaliska kulturarvet”.

Uppskattad comeback

Förutom inspelningar med Lars Gullin, medverkade Hallberg på flera av 1950-talets klassiska svenska jazzinspelningar med Stan Getz och Quincy Jones med flera. Han gjorde senare skivor i eget namn och medverkade i Radiojazzgruppen samt i Trio con Tromba med Jan Allan och Georg Riedel.

I samband med Lars Gullin-priset återupptog han sitt musicerande, som då legat nere i närmare 10 år. Det blev upptakten till en mycket uppskattad comeback, med nya skivinspelningar och konserter inbokade för år framåt, men som fick ett abrupt slut i och med Hallbergs hastiga bortgång.

/Roger Bergner, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv