I Gammalsvenskby i Ukraina lever ännu spillrorna av en svensk kultur. Svenskt visarkiv är nyfikna på det nyvaknade intresset för det svenska hos bybefolkningen men också på vad som finns kvar av den gamla vistraditionen.
I dag är den svenska kulturen i Gammalsvenskby en spillra av vad den en gång var, men det finns fortfarande åtta kvinnor i livet som har svenska som modersmål. Onsdagen den 24 oktober åker Visarkivet på en sex dagars dokumentationsresa till den lilla byn i södra Ukraina.
Under den ryska kejsarinnan Katarina II beordrades den svenskspråkiga befolkningen på Dagö i Estland att flytta till södra Ukraina. Omkring 1 000 personer gick till fots den långa vägen, knappt 500 kom fram. Många dukade under av köld och sjukdomar under vandringen.
I Ukraina fortsatte man att leva som man gjort på Dagö. Man fortsatte att tala svenska – en dialekt som kommit att kallas ”gammalsvenska” – man behöll sin lutherska tro och sin identitet som svenskar. Tyska nybyggare i samma område gav byn namnet ”Altschwedendorf” – Gammalsvenskby
1929 genomfördes en massflytt då 885 personer under Röda korsets beskydd fick lov att åka ”hem” till Sverige. Där hade man startat en nationalinsamling till byborna, men det hade gått trögt. För många av byborna var Sverige det ”förlovade landet” – ett drömland där den udda minoriteten äntligen skulle ingå i majoritetskulturen.
Men så blev det inte riktigt. Sverige var då drabbat av svår lågkonjunktur med stor arbetslöshet. Ett stort antal av gammalsvenskbyborna placerades i ett läger utanför Jönköping. En väldig besvikelse för många.
Men folklorister, folkminnes-, språk- och musikforskare jublade. För dem utgjorde gammalsvenskbyborna förstås fantastiska studieobjekt. Drömmen om den orörda kulturen slog in. Redan i lägret i Jönköping gjordes insamlingar, intervjuer och fonografinspelningar.
Sverige visade sig dock inte vara något förlovat land. Det var svårt för många av gammalsvenskbyborna att etablera sig i landet. De flesta blev ändå kvar, men stora delar fortsatte sin migration till Nordamerika och nära 250 personer återvände faktiskt till Gammalsvenskby.
Den här gången drömmer vi kanske inte om någon orörd kultur, men genomför likafullt en liten inspelningsexpedition i elfte timmen för att se om det fortfarande finns några delar av den gamla sångrepertoaren kvar i tradition och om inte annat dokumentera minnen och berättelser om den gamla tiden.
Med på resan finns också två svenska sångerskor, Lena Willemark och Sofia Joons, som specialiserat sig på just folkliga koraler från Gammalsvenskby. Förhoppning är att vi ska kunna skapa möten och workshops där Lena och Sofia ska kunna inspirera och väcka minnen till liv hos de gamla damerna i byn
Förutom sångerskorna består resesällskapet av Karl-Erik Tysk som är präst i Svenska kyrkan och en verklig Svenskbykännare med över 40 resor bakom sig, dessutom musiketnologen Dan Lundberg (Visarkivets chef), filmaren och ljudteknikern Torbjörn Ivarsson samt tidningen Symfonis redaktör Jonas Nyberg.
