Bellmantidens visor – en katalog

I Visarkivets löpande publicering av skannade kortkataloger har turen kommit till ett register över ”Bellmantidens visor”. Det är ett textbörjanregister gjort av Bellmanforskaren Nils Afzelius (1894–1970). Afzelius har gått igenom det mesta av diktsamlingar, tidningar och tidskrifter från ”Bellmantiden”, det vill säga från 1750-talet till omkring 1820, och ur dessa registrerat dikter och vistexter. I vissa fall är det fråga om urval. Här finns även utgåvor av författare från denna period som har blivit publicerade långt senare.

Registret är bland annat användbart för att söka uppgifter om författare till visor från denna period, liksom för dateringar. Den litteratur som har registrerats finns endast undantagsvis i Svenskt visarkiv, men med hjälp av källhänvisningarna kan man söka titlarna i nationella biblioteksdatabasen LIBRIS.

Gå direkt till katalogen här.

Prisbelönt balladforskare

Onsdag 21 maj tilldelades Visarkivets tidigare medarbetare; docenten, balladforskaren och experten i medeltida litteratur Sven-Bertil Jansson Kungl. Gustav Adolfs Akademin för svensk folkkulturs Bureuspris. Det var andra gången akademien delade ut detta sitt stora pris som förutom äran består i en ansenlig prissumma. Senast var år 2012 då det gick till författaren och Svenska akademiledamoten Kerstin Ekman.

Motiveringen lyder:
”Docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Bureuspriset 2014 för sina föredömliga veten­skapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högt­stående författarskap om bland annat folklig ballad­tradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”

Utdelningen skedde på Upplandsmuseet i centrala Uppsala. Efter att motiveringen lästs upp av preses Håkan Elmevik sjöng sångerskan Marie Länne Persson ballader till eget ackompanjemang på harpa och gitarr. Därefter vidtog pristagarens föredrag i vilket han uppehöll sig kring folkmusiksamlandets äventyr och möda med utgångspunkt i de två rätt skilda visupptecknarna Vilhelm Carlheim-Gyllenskiöld och Gustaf Ericsson.

Förutom att betona insamlarnas ofrånkomliga avtryck på det material de dokumenterar och den levande traditionens föränderlighet passade Jansson på att dra en lans för de regionala kulturarvsarkivens betydelse i en tid av tilltagande rationalisering. Föredraget kommer att tryckas i nästa utgåva av årsboken Saga och sed.

Efter programmet följde en stunds mingel med förfriskningar innan supé vidtog för kvällens festföremål i sällskap med akademiens styrelse.

Om Bureuspriset (ur KGAA:s utskick):
Priset bär Johannes Bureus namn för att erinra om dennes stora betydelse för forskningen om svensk folkkultur, inte minst genom det memorial för antikvarier och hävdasökare som han på konung Gustav II Adolfs uppdrag utarbetade 1630 och som uppmanade till inventering av allt som kunde ge kunskap om det förflutna, bland annat fornminnen och handskrifter, seder, sägner och visor, ord och namn, liksom om folkligt liv i samtiden.

 

Från individuella minnen till kollektiv historia

Musiketnologer möttes i Portugal

Musiketnologer och representanter för musikarkiv i en rad europeiska länder deltog 12-16 maj i en konferens i Aveiro, Portugal. Den anordnades av the Study Group on Historical Sources of Traditional Music inom den världsomspännande organisationen ICTM, The International Council for Traditional Music samt av INET-MD Instituto de Etnomusicologia – Centro de Estudos em Música e Dança, University of Aveiro.

Temat för mötet var Individual memory – collective history. Historical sources as an interface. Gruppen anordnar vartannat år konferenser på teman som på olika sätt belyser historiskt källmaterial som rör gehörspräglade musikslag, inte minst dess relation till nutida musicerande. Benämningen ”Study Group” innebär att mycket tid ägnas åt diskussioner av de enskilda inläggen eller panelerna. Delegater från ett dussin länder närvarade vid mötet. Förutom paneler på temat ”Sound archives, ethnomusicology and new technologies” hölls olika sessioner med underrubriker som ”Individual and oral archives”, ”Archives as sources for contemporary practice” och ”Musical heritage and ideologies”. Från Svenskt visarkiv deltog musiketnolog och forskningsarkivarie Ingrid Åkesson som också är co-chair i gruppen.

ICTM-delegater i Aveiro. Foto: Ana Flávia Miguel.

ICTM-delegater i Aveiro. Foto: Ana Flávia Miguel.

Pressrelease P2 Live Folk & Jazz, 20 maj

P2 Live Folk & Jazz. Tisdagen 20 maj, 19.03–21.59. 1. Spelmän i Seglora Kyrka med Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, accordeon och Lena Willemark, sång, fiol. Inspelning från Seglora Kyrka, 31 augusti. 2. Malin Foxdal Band; Malin Foxdal, sång, oktavmandolin, flygel, Anders Nygårds, fiol, gitarr, mandolin, sång, Mattias Pérez, 12-strängad gitarr, dobro, mandola, sång, Johan Lindbom, kbas, sång, Peter Bylin, trummor, slagverk, Anna Foxdal, sång. Inspelning från Stallet, 14 februari.. 3. Samuel Hällkvist Variety of Loud; Samuel Hällkvist, gitarr, Qarin Wikström, sång, synth, Guy Pratt, elbas, Pat Mastelotto, elektroniskt slagverk, Stefan Pasborg, trummor. Nefertiti, Göteborg, 21 februari. Presentation: Mats Einarsson


Från spelmansmusik, via visor till en gitarrist från jazzens gränsmarker.

P2 Live Folk & Jazz befinner sig ikväll i Seglora Kyrka på Skansen och en spelmanskonsert med nyckelharpisten Olov Johansson, dragspelaren Lisa Eriksson Långbacka och sångerskan och fiolisten Lena Willemark. Därefter folkmusikscenen Stallet i Stockholm och  Malin Foxdal, en folksångerska som hämtar inspiration i americana, amerikansk folkmusik. Så avslutar vi kvällen med en gitarrist som söker sig till jazzens yttersta gränsmarker; Samuel Hällkvist och hans Variety of Loud i en inspelning från Nefertiti i Göteborg.

Lena Willemark

Lena Willemark
Foto: Mats Lefvert

(Start 19.06)
I Seglora Kyrka på Skansen har Svenskt visarkiv, i samarbete med Folkdansringen och Skansen,  under fyra år arrangerat spelmanskonserter. Det började 2010 när man firade att det var 100 år sedan den första riksspelmansstämman ägde rum på just Skansen. Initiativet togs då av konstnären och folkkulturvurmaren Anders Zorn, samme man som också gett namn åt spelmansrörelsens främsta utmärkelser, zornmärket i silver och zornmärket i guld. Då, 1910 befarade Anders Zorn att den gamla spelmansmusiken skulle försvinna. Hotet såg han inte minst i dragspelet som var på frammarsch. Men så fel han hade, Anders Zorn, spelmansmusiken lever gott idag och dragspelet är inte längre ett hot. Har istället inlemmats i spelmansmusiken. Fint och snyggt, det kommer vi strax att kunna konstatera.

Olov Johansson

Olov Johansson
Foto: Richard Owen

Vi ska höra tre mästarspelmän, Olov Johansson, nyckelharpa, Lisa Eriksson Långbacka, dragspel och Lena Willemark sjunga och spela fiol. Alla traditionsbärare OCH förnyare. Alla kommer att spela var för sig men samlas till gemensamt spel i den sista låten.

Inspelningen gjordes i Seglora Kyrka på Skansen, 31 augusti 2013 av Torbjörn Ivarsson för Sveriges Radio P2 med mig Mats Einarsson som producent

 

Malin Foxdal

Malin Foxdal
Foto: Mats Einarsson, SR

(start 19.48)
Från folkmusikscenen Stallet i Stockholm presenteras så Malin Foxdal Band. Malin är en ovanligt mångsidig artist och sångerska som under senare år vidgat sitt musikaliska register till att omfatta det man kallar americana, amerikansk folkmusik, som den lät innan countryn slog igenom på allvar. Nu är inte Malin Foxdal någon bakåtsträvare. Långt därifrån. Malin är mer som en trädgårdsmästare som ympar sina folksånger i ett nytt träd, svenska visor som bär frukt i den amerikanska folkmusikens yviga trädkrona. Nyligen släppte Malin Foxdal en skiva ”Nattfjäril” med amerikanska Gillian Welch sånger som hon översatt till svenska. Sånger som ackompanjeras av en rad glittrande och svirrande stränginstrument och med tät stämsång av Malins syster Anna Foxdal. Övriga på scenen; Anders Nygårds fiol, mandolin, gitarr, Mattias Perez, 12-strängad gitarr, mandola och dobro, Johan Lindbom, kontrabas, Peter Bylin, trummor och slagverk.

Inspelning och eftermixningen gjordes av Pawel Lucki för Sveriges Radio P2 med Mats Einarsson som producent. 

Samuel Hällkvist

Samuel Hällkvist
Foto: Johannes Lundberg, SR

(start 20.35)
I kvällens jazzavdelning i P2 Live möter vi den egensinnige gitarristen Samuel Hällkvist och hans nya projekt Variety Of Loud, som gästade jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari. 2010 blev Samuel Hällkvist den sista musikern att få Jazz i Sverige-utmärkelsen, innan Rikskonserter som stod bakom utmärkelsen blev nedlagt. Hällkvists band den gången hette Center och samlade musiker från Sverige och Norge, de flesta liksom Hällkvist boende i Öresundsregionen. I Variety Of Loud kommer två musiker, sångerskan och keyboardspelaren Qarin Wikström och trummisen Stefan Pasborg från Hällkvists hemstad Köpenhamn. De andra två har han hämtat från ett lite mer otippat håll. Från Austin, Texas kommer Pat Mastelotto, en slagverkare som framför allt är känd inom rockkretsar, bland annat efter sina år med King Crimson, och från London kommer basisten Guy Pratt, som spelat med bland andra Pink Floyd och Bryan Ferry.

Inspelningen gjordes på jazzklubben Nefertiti i Göteborg den 21 februari av musiktekniker Bengt Pettersson och Bertil Karlsson. För ljudmix och produktion svarade Johannes Lundberg.

Text och presentation: Mats Einarsson

Månadens bild: Nannie Porres

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Nannie Porres på Stockholmsterassen hösten 1969. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1969 och föreställer jazzsångerskan Nannie Porres, avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Nannie Porres, född 30 april 1939, är en av våra främsta jazz- och vissångerskor. Hon slog igenom 1957 i kretsen kring pianisten Claes-Göran Fagerstedt och tenorsaxofonisten Bernt Rosengren i gruppen Jazz Club 57. Hennes fylliga och något mörka röst var idealisk för den hardbop-orienterade jazz som gruppen spelade. En röst som hon senare också fick användning för när hon började sjunga blues, pop och visa.

Att röra sig fritt över genregränserna var inte bara något som låg i tiden i skarven mellan 1960- och 70-tal, utan det är något som alltid varit helt naturligt för Nannie Porres.

Den första skivan i eget namn kom 1971, mästerverket I thought about you. Senare följde en rad uppmärksammade skivor som: Närbild (1976) och Kärlekens ögon (1977).
Fagerstedt och Rosengren har fortsatt att vara hennes musikaliska följeslagare genom åren.

Svenskt visarkiv vill också passa på att gratulera Nannie på 75 årsdagen!

Grattis!

För den som vill läsa mer om Nannie Porres rekommenderas Viveka Hellströms uppsats Vägen till orden som svänger. En studie om jazzsångerskan Nannie Porres, (Kungl. Musikhögskolan oktober 2009)

/Roger Bergner

Sven-Bertil Jansson prisbelönt

Visarkivets f.d medarbetare docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs Bureuspris. Priset delas ut den 21 maj vid en ceremoni på Upplandsmuseet i Uppsala där pristagaren också håller ett föredrag under rubriken ”Bland giftblanderskor i Uppsala och pigor i Härad – om samlandets äventyr och möda”. Jansson tilldelas priset ”för sina föredömliga vetenskapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högtstående författarskap om bland annat folklig balladtradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”  

Musik, genus och politik

Staging socialist femininity av Ana Hofman I Musikverkets serie av forskarseminarier framträdde den 10 april den slovenska musiketnologen Ana Hofman med ett mycket uppskattat föredrag om musik, genus och politik i Balkanländerna. Hofmans engagerade framställning byggde på hennes fältarbete i sydöstra Serbien. Föreställningar om manliga och kvinnliga kategorier i musiken som länge förknippats med det gamla bondesamhället visade sig vid närmare betraktande vara ganska sentida påfund av forskare och politiker. Den nationalistiska agitationen under balkankrigen har förstärkt dessa stereotyper, men Jugoslaviens sönderfall har också möjliggjort ett ifrågasättande av den förenklade bilden av genusrelationerna i den traditionella kulturen. Samtidigt har de positiva politiska aspekterna av den socialistiska epokens kulturpolitik blivit synliga i ett slags musikalisk nostalgi för den spruckna jugoslaviskheten.

 

Till minne av Jan Ling

Arrangörerna Anders Hammarlund, Gunnar Ternhag, Märta Ramsten och Dan Lundberg.

Arrangörerna Anders Hammarlund, Gunnar Ternhag, Märta Ramsten och Dan Lundberg.

Tisdagen den 8 april hölls ett seminarium i Musikaliska akademiens lokaler på Blasieholmen i Stockholm till musikforskaren Jan Lings minne. Initiativet till seminariet hade tagits av akademiledamöterna Märta Ramsten, tidigare chef för Svenskt visarkiv, och Gunnar Ternhag, professor i musikvetenskap vid Stockholms universitet, båda nära vänner till Jan Ling. Ling, som gick bort i oktober 2013, var verksam in i det sista och hade bakom sig en ytterst mångsidig gärning inom såväl folkmusik och konstmusik som musiksociologi. Han var verksam som forskare och universitetslärare, men också som folkbildare och inspiratör. Större delen av sitt yrkesliv verkade han vid Göteborgs universitet.

Vid seminariet presenterade en rad av hans kolleger flera olika aspekter av såväl Lings gärning som sina egna samarbeten med honom. Mycket tydlig blev hans roll som inspiratör, förnyare, igångsättare samt ibland provokatör – en central och dynamisk gestalt i svenskt musikliv sedan 1960-talet. Programmet från seminariet finns här. Märta Ramsten och Gunnar Ternhag har också sammanställt en bibliografi som finns både i tryck och online.

På Svenskt visarkivs webbsida finns också två av Lings publikationer online, doktorsavhandlingen Nyckelharpan. Studier i ett folkligt musikinstrument från 1967 och hans lic-avhandling Levin Christian Wiedes vissamling.

Månadens bild: Börje Fredriksson

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1967 och föreställer saxofonisten Börje Fredriksson (1937–1968), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Tenorsaxofonisten och kompositören Börje Fredriksson (1937–1968) tillhör samma generation av saxofonister som Gilbert Holmström, Bernt Rosengren och Bosse Wärmell.

Alla kom de fram under 60-talet och bidrog till att utveckla jazzen i Sverige mot ett modernare uttryck. För Fredriksson var John Coltrane en viktig inspirationskälla. Men han utvecklade under sitt korta liv ett ”sound” som var helt hans eget. Fredriksson var också en framstående kompositör och skrev en rad mycket fina och originella låtar som han gärna spelade.

Börje Fredriksson föddes i Eskilstuna men var huvudsakligen verksam i Stockholm, då han inte var ute på turné. Situationen för många jazzmusiker i Sverige var dock tuff under denna tid, med svårigheter att få speljobb. Fredriksson tillhörde de som inte ville kompromissa med sina musikaliska ideal vilket naturligtvis tärde på både kropp och själ.

Första skivan Intervall kom 1966, som han också fick Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan för. Fredriksson spelade ofta med musiker som pianisterna Lars Sjösten och den då mycket unge Bobo Stenson, som har fortsatt att spela Fredrikssons musik långt efter dennes död i gruppen Sister Maj`s Blouse med tenorsaxofonisten Joakim Milder. På så vis har arvet efter en av svenskt 60-tals mest intressanta musiker förts vidare.

Börje Fredriksson går att höra med olika grupper på Svensk Jazzhistoria vol.9 och vol.10 i Caprices skivserie.

/ Roger Bergner

Månadens bild: Red Mitchell

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1991 och föreställer jazzbasisten Red Mitchell (1927–1992), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Keith Moore Mitchell föddes i New York den 20 september 1927. Han visade tidigt intresse för musik. Under uppväxten i New Jersey, blev han uppmuntrad av sina föräldrar att satsa på musik. Efter nio år av pianolektioner, fyra år av altsax och klarinett, började han spela bas i armén 1947.

Den 8 november 1992 dog Red Mitchell av en stroke bara 10 månader efter att han och hans fru Diane, hade återvänt till USA från Sverige, där han hade varit bosatt sedan 1968.

Läs Doug Ramseys text om Red Mitchell nedan, som också ingår i CD-skivan What I Am med Red Mitchell som är utgiven på Caprice Records.

Following his social and political impulses, in 1968 Red Mitchell moved from the United States to Sweden. His 24 years in Scandinavia were among the most fulfilling in the life and career of a man honored for the brilliance of his music making. In his book Cats of Any Color, Gene Lees quoted Mitchell’s account of discovering his compatibility with Sweden. It happened when he was 27 years old and on tour with a group of musicians that included Billie Holiday.

“We were being driven around Stockholm the first day in a stretch limousine,” Mitchell told Lees.  “Billie thought they were just showing us the nicer parts of town. She said, ‘Take us to the slums, I want to see the slums.’ Somebody said, “There are no slums.’ And she said, ‘What?’

“And somebody else said, ‘There’s no Beverly Hills, either.’

“And then I reacted to that. I said, ‘No slums, no Beverly Hills? Is this just Stockholm you’re talking about?’

“They said, ‘No, it’s like that all around Sweden—every city.’

“I thought, ‘Jesus! Dis mus’ be de place.”

That was in 1954. Fourteen years later, Mitchell became one of several expatriate American musicians who left behind what he described to Lees as “the institutionalization of violence and racism” in the US in the late 1960s. He emphasized that he was also attracted to Sweden by the cultural atmosphere, including the quality of the country’s jazz artists and its classical musicians. He made close connections in the Stockholm jazz community, and he expanded beyond the playing that had made him one of the most honored bassists of his generation. Long admired by his colleagues for his verbal and literary skills, over the years Mitchell had occasionally sung original songs with lyrics reflecting his humanism and his dedication to an emerging environmental movement. His Caprice albums gave him important outlets for all of his skills—on the bass, at the piano and as composer and lyricist.

By the time he recorded What I Am a decade after his arrival in Sweden, Red had become more than just another transplanted American musician escaping benighted politics and an unfair social system. His widow Diane, a fellow American whom he met in Sweden, told me, “He realized that he had to say hello to the Swedish people if he was going to get enough recognition.” He took a job in the house band on a popular television talk show. On occasion, the host would interview him. Diane said, “Red loved to talk. That’s how people got to know him outside of the jazz world, so that he was considered one of those icons of Swedish entertainment life at the time, playing with people like Monica Zetterlund and Svend Asmussen and a lot with Alice Babs, who was really the big national jazz star.

With this album and Blues For a Crushed Soul by the quintet he named Communication, Red’s presence in Sweden grew. Trumpeter Bosse Broberg remembers the pleasure of working with Red.

“His emotional gifts were indeed tremendous, emerging from his comprehension of the word ‘communication,’ for him a term with many dimensions, angles and facts of human and universal nature. Musically, I learned from Red to expand my modest ambitions into directions I didn’t imagine being able to achieve. Besides Red was also one of the most humorous persons I´ve had the privilege to know and you can easily trace that in his wonderful philosophical lyrics. Of course on top of this, his music has a very special ‘tinge.’”

Elsewhere in this CD package you will find Red’s appreciation of Broberg and the other members of Communication.

Red’s “The Sun and the Water,” helped stimulate the country’s growing environmental consciousness and became a hit. Still, Diane remembers, “The general public probably didn’t realize how much value he put on his songs and his poetry.” Public awareness increased when Red began playing piano and singing his songs in the bar of the Stortorgskällaren restaurant on the square in old town Stockholm. Then, following the success of his Caprice solo album Home Suite CAP 21313, the company arranged for two concert tours of Sweden.

“They hired me to be the roadie,” Diane said. “It was just Red and me and the sound system, and we traveled around to 44 little towns where they had small libraries or art museums, nice intimate settings. It was terrific. That was when he was really at one with himself, playing the bass and being able to go to the piano and sing. He really wanted to communicate his thoughts. He was a great poet, and he was funny. You can hear it in the lyrics. The biggest thing I miss about not having him here is that we used to laugh all the time. When you live alone, you’re not laughing as much, you know, but he used to have me on the floor laughing.”

In 1992, Red and Diane returned from Sweden to the United States. They chose another haven, the Pacific Northwest, where many prominent musicians were seeking refuge from the pressures of life in New York and Los Angeles. From their new home in Salem, Oregon, Red played engagements up and down the west coast. Some resulted in recordings, among them splendid duo albums with pianists Roger Kellaway and George Cables, and one with guitarist Joe Beck. In late October, Red had a mild heart attack that put him in the hospital. Released, he celebrated a favorable report on his health and, on November 3, the election of Bill Clinton as president of the United States. That night, he had a stroke and fell into a coma. Five days later, he was gone.

/Doug Ramsey

Doug Ramsey is the author of the award-winning Take Five: The Public and Private Lives of Paul Desmond. He blogs about jazz and other matters at Rifftides.

Läs mer om Caprice Records utgivning av What I am
Läs mer om Red Mitchell