![\""](\"https:\/\/musikverket.se\/aktuelltfransvensktvisarkiv\/files\/2020\/12\/Jorgen_dragspel_Smaland_1954_fix.jpeg\")
<\/a>F\u00f6rfattaren funderande p\u00e5 karri\u00e4rval<\/p><\/div>\n
En dag i somras satt jag i det vid den tiden \u00f6dsliga lunchrummet p\u00e5 Torsgatan och pratade med en kollega. Vi kom att prata om musikaliska f\u00f6rebilder och favoritmusik. Jag pratade glatt p\u00e5 och kom efter en stund p\u00e5 att om jag nu ska skriva n\u00e5got till den h\u00e4r bloggen s\u00e5 kanske det ska handla om mina musikminnen och min v\u00e4g in i musikens v\u00e4rld. Irrf\u00e4rder, sticksp\u00e5r, tillf\u00e4lligheter och krokigt v\u00e4rre ibland.<\/p>\n
Hur b\u00f6rjade det?<\/h2>\n
Radion var i princip den enda kunskapsk\u00e4llan under mina f\u00f6rsta \u00e5r (1950-talet) och ofta var det Povel Ramel som fastnade i huvudet; Ittma Hohah<\/em> med dom underliga ljuden och Thomas Funcks Kalle Stropp-excesser i den tidens ljudteknik.<\/p>\n Den f\u00f6rsta skiva jag k\u00f6pte sj\u00e4lv var en singel med Robertino sjungandes O sole mio<\/em> vilket var ett f\u00f6rbryllande val s\u00e5 h\u00e4r i efterhand. \u00c5ret var 1961 och han var ungef\u00e4r lika gammal som jag s\u00e5 det kanske var f\u00f6rklaringen.<\/p>\n Radion fortsatte \u00e4ven p\u00e5 1960-talet att st\u00e5 f\u00f6r musikupplevelserna och inte minst med programmet Tio i topp.<\/em><\/p>\n Anita Lindbloms S\u00e5n\u2019t \u00e4r livet<\/em> blev en favorit och med altr\u00f6sten kombinerad med en gospell\u00e5t s\u00e5 \u00e4r det f\u00f6rst\u00e5eligt att jag gillade den men insikten om varf\u00f6r kom l\u00e5ngt, l\u00e5ngt senare.<\/p>\n Pang, bom, Liverpool nu kom The Beatles och \u00e4ntligen n\u00e5got som hade ett annat, nytt sound och dom kom till Sverige p\u00e5 sin f\u00f6rsta \u201driktiga\u201d turn\u00e9 utanf\u00f6r Storbritannien vilket ledde till medverkan i TV-programmet Drop In <\/em>\u2013 stoort!<\/p>\n Men \u2026 var dom inte lite f\u00f6r sn\u00e4lla?<\/p>\n R\u00e4ddarna i n\u00f6den kom i form av The Rolling Stones, The Kinks och The Who. Nu b\u00f6rjar det likna n\u00e5\u2019t!<\/p>\n Skivor b\u00f6rjade inf\u00f6rskaffas och eftersom den lokala skivhandlaren (H\u00f6gbergs Musik, Karlskoga) inte riktigt h\u00e4ngde med s\u00e5 skickades dom eftertraktade kultf\u00f6rem\u00e5len fr\u00e5n Stockholm via postorder som paket och h\u00e4mtades ut p\u00e5 det lokala postkontoret (det fanns m\u00e5nga s\u00e5dana p\u00e5 den tiden).<\/p>\n En vikarierande engelskl\u00e4rare tipsade om engelska idoltidningar vilket faktiskt ledde till lite b\u00e4ttre ordf\u00f6rr\u00e5d p\u00e5 engelska.<\/p>\n Vid sidan av popen (som all rock hette p\u00e5 den tiden) s\u00e5 fanns det ju andra milstolpar f\u00f6r mig.<\/p>\n Milstolpe 1: I radion f\u00f6rekom bluesprogram, inte bara Olle Helanders serie I blueskvarter<\/em> utan \u00e4ven fr\u00e5n turn\u00e9paketen American Blues Festival i olika \u00e5rg\u00e5ngar med m\u00e4ngder av b\u00e5de traditionsb\u00e4rare och mer moderna artister.<\/p>\n Milstolpe 2: Ett radioprogram som gjorde intryck handlade om bluesens r\u00f6tter och presenterade musik fr\u00e5n v\u00e4stra Afrika.<\/p>\n Milstolpe 3: I skolan fanns en utbyteselev fr\u00e5n Japan som vid en samling i aulan spelade musik p\u00e5 koto.<\/p>\n Milstolpe 4: Svensk TV visade Pekingopera med en g\u00e4stande ensemble fr\u00e5n Kina. Den ljudbilden fastnade ordentligt i en m\u00e4rkligt mottaglig ton\u00e5ring.<\/p>\n Milstolpe 5: Lill Lindfors g\u00e4stade skolan med Bengt Hallbergs trio som komp. Realskoleeleverna fick inte vara med, men det kunde inte hindra en nyfiken typ. H\u00f6jdpunkter som Masken Max<\/em> kunde inte missas. Dessutom autograf!<\/p>\n Milstolpe 6: TV igen och den h\u00e4r g\u00e5ngen en konsert med Ravi Shankar och p\u00e5 det s\u00e4ttet kom sitaren in i min ljudv\u00e4rld. B\u00e5de Beatles och Stones nappade ju lite senare.<\/p>\n Till historien h\u00f6r kanske att jag tragglade fiol i kommunala Musikskolan utan n\u00e5gon framg\u00e5ng. G\u00e4rdebyl\u00e5ten <\/em>s\u00e5g till att mitt hat till dur-tonarter slog rot. Vivaldi var roligare att spela.<\/p>\n N\u00e4r sedan popen kom s\u00e5 var en gitarr helt n\u00f6dv\u00e4ndig och dessutom \u00e4gnades oproportionerligt mycket mera tid \u00e5t gitarrspelet \u00e4n fiollektionerna. Otippat eller hur?<\/p>\n Lite senare in p\u00e5 1960-talet var Mahler, Stravinskij, Var\u00e8se, Cage, Stockhausen, Ligeti, Nono, Bo Nilsson, Karl-Erik Welin med flera viktiga \u00f6ron\u00f6ppnare. Radion bidrog \u00e5terigen med mycket. Mahler b\u00f6rjade nu komma i mer r\u00e4ttvisande inspelningar och jag och n\u00e5gra kompisar samlade och j\u00e4mf\u00f6rde olika LP-versioner.<\/p>\n Via Stravinskij, Ligeti och Var\u00e8se s\u00e5 hamnade jag ofelbart i Frank Zappa and The Mothers of Inventions ljudv\u00e4rld fylld av komplexa ljudbilder, \u201dsimpel\u201d doo-wop, blues, improvisationer, mycket strikta kompositioner blandat med extrem ljudkonst. Fantastiskt!<\/p>\n Mothers of Invention Omslag Freak Out<\/p><\/div>\n Kommentar:<\/em> Mothers f\u00f6rsta skiva recenserades i DN och min reaktion var att den m\u00e5ste inf\u00f6rskaffas snarast. Best\u00e4llning via Stockholm och den kom snabbt, men det var ju bara EN LP! Recensionen beskrev att det skulle vara en dubbel-LP. Det visade sig att i Europa redigerades skivan om till bara en LP d\u00e4r doo-wopen tagits bort.<\/p>\n I och med detta b\u00f6rjar pusselbitarna hamna p\u00e5 plats. Zappa, Stravinskij och Ligeti \u2013 vad fattas?<\/p>\n Lugn, 1967\u201368 h\u00e4nde det mycket, dels i v\u00e4rlden och dels i musiken som utvecklades \u00e5t m\u00e5nga olika h\u00e5ll samtidigt.<\/p>\n Terry Rileys f\u00f6rsta LP<\/p><\/div>\n Jag drabbades av Terry Rileys musik via b\u00e5de radion och LP-skiva.<\/p>\n Folke Rabe [hans arkiv finns hos Svenskt visarkiv] fick fr\u00e5gan fr\u00e5n d\u00e5varande musikradiochefen Karl-Birger Blomdahl om vilken amerikansk tons\u00e4ttare som skulle vara l\u00e4mplig att bjuda in till Sverige och Folke Rabe f\u00f6reslog Terry Riley och helt utan nutidens besluts\u00e5ngest sa Blomdahl: \u201dTa hit honom!\u201d.<\/p>\n I och med detta s\u00e5 s\u00e4ndes det en hel del minimalism i musikradion under de h\u00e4r \u00e5ren. Utm\u00e4rkt att g\u00f6ra l\u00e4xorna till tyckte jag, mina f\u00f6r\u00e4ldrar var n\u00e5got mer tveksamma.<\/p>\n Minimalismen och speciellt Terry Riley kom att p\u00e5verka v\u00e4ldigt mycket av den musik jag kom att h\u00e5lla p\u00e5 med under 1970-talet och Archimedes Badkar (som jag spelade med) hade ofta kontakt med syskonsj\u00e4larna i Arbete & Fritid d\u00e4r b\u00e5de Ove Karlsson och Thomas Mera Gartz ocks\u00e5 var inne p\u00e5 minimalismen.<\/p>\n Den musiker som kom att riktigt skaka om mig r\u00e5kade jag h\u00f6ra p\u00e5 radions P3, dvs den l\u00e4ttsamma kanalen p\u00e5 den tiden, och det var saxofonisten John Coltrane. Eftersom jag var ett \u201dpopsn\u00f6re\u201d s\u00e5 hade jag stark aversion mot bl\u00e5sinstrument, elgitarr skulle det va\u2019, men eftersom det som jag fick h\u00f6ra var Coltrane fr\u00e5n hans sena period s\u00e5 l\u00e4t det som inget annat och med en frenesi som genast gick r\u00e4tt in. Ut och leta skivor! Nu var det dags att trimma upp H\u00f6gbergs musik med udda best\u00e4llningar. Skivnummer och distribut\u00f6rernas namn i h\u00f6gsta hugg. Extrabest\u00e4llningarna stod som sp\u00f6n i backen och d\u00e4r och d\u00e5 l\u00e4rde jag mig grundkunskaperna om skivindustrins distributionsn\u00e4t. Det var EMI, det var GDC och det var Electra och allt vad dom hette. Dom sm\u00e5 aff\u00e4rerna fick ringa in best\u00e4llningarna och det g\u00e4llde att veta hur skivnumren skulle l\u00e4sas upp tv\u00e5 i taget eller tre i taget eller b\u00e5da varianterna i olika m\u00f6nster en konst lika f\u00f6rsvunnen som telefonisternas virtuositet med proppv\u00e4xlar.<\/p>\n Nr 7: Ett radioprogram av Bertil Sundin i jazzradion \u00e5r 1968 d\u00e4r han lyckades presentera en hel rad av dom europeiska frijazzmusikerna som fram\u00f6ver kom att dominera men vid den h\u00e4r tiden var i det n\u00e4rmaste ok\u00e4nda. Namn som Jan Garbarek, Willem Breuker, Manfred Schoof och inte minst Peter Br\u00f6tzmann och hans legendariska LP Machine Gun<\/em> naturligtvis inspelad i maj 1968 hur symboliskt var inte det. Machine Gun <\/em>var en motsvarighet till punken eller Heavy Metal. H\u00e4r skulle det vara p\u00e5 sin plats med en tumme upp och\/eller \u201djag gillar\u201d men tyv\u00e4rr s\u00e5 har jag inte f\u00e4jsbuck.<\/p>\n Kommentar:<\/em> Bertil Sundins manus till flera av hans radioprogram finns hos Svenskt visarkiv.<\/p>\n Peter Br\u00f6tzmann Octet maj 1968<\/p><\/div>\n Milstolpe 8: Skivaff\u00e4ren Kulturcirkeln ingick som ett viktigt inslag i varje kulturresa till Stockholm fr\u00e5n den \u00f6stv\u00e4rml\u00e4ndska hemorten. Ofta helgresa med buss st\u00e4ndigt ackompanjerad av wienervalser i bussens h\u00f6gtalare. Ytterligare en anledning till min misstro mot durtonarterna. Pr\u00f6va g\u00e4rna sj\u00e4lv med timma ut och timma in med Strauss och hans gelikar. V\u00e4l framme i Stockholm inhandlades skivor med artisterna fr\u00e5n musikerorganisationen AACM i Chicago. Anthony Braxton respektive Art Ensemble of Chicago var dom mest k\u00e4nda namnen. I samma veva kom ocks\u00e5 en skiva med den egensinnige, brittiska gitarristen Derek Bailey. Den l\u00e4ttnad jag upplevde var enorm n\u00e4r jag ins\u00e5g att \u00e4ntligen hade n\u00e5gon utvecklat gitarrspelet i en helt ny riktning innan honom var det bara bluesgitarr\u00f6s som hade f\u00e5tt godk\u00e4nt av mig.<\/p>\n Nu \u00e4ntligen till saken, efter att ha blivit fr\u00e4lst av John Coltrane s\u00e5 b\u00f6rjade jag f\u00f6rst med att samla p\u00e5 hans skivutg\u00e5vor och d\u00e5 fr\u00e4mst dom fr\u00e5n 1960-talet. N\u00e4r jag sedan hade flyttat till Stockholm sommaren 1970 s\u00e5 kom jag r\u00e4tt snabbt in i b\u00e5de skiv- och jazzkretsar s\u00e5 efter en tid tipsades jag om n\u00e5gra piratskivor, s\u00e5 kallade bootlegs, utgivna h\u00e4r i Sverige. Den enda piratskiva som jag k\u00e4nde till vid den h\u00e4r tiden var Great White Wonder<\/em> med Bob Dylan och The Band utgiven juli 1969. Historic Performances kallades det svenska \u201dskivbolaget\u201d och d\u00e4r fanns hela fem LP med John Coltrane egentligen tv\u00e5 i Eric Dolphys namn featuring Blue Train och tre i Blue Trains namn.<\/p>\n Kommentar:<\/em> Blue Train<\/em> \u00e4r namnet p\u00e5 en av Coltranes skivor. Vad var nu detta? Var kom inspelningarna ifr\u00e5n? Vem eller vilka l\u00e5g bakom? Skicka pengar i ett kuvert till en postbox i Bromma, skumt! M\u00e5nga fr\u00e5gor.<\/p>\n Jag tvekade l\u00e4nge om jag ens skulle v\u00e5ga chansa p\u00e5 att best\u00e4lla skivorna, men frestelsen var f\u00f6r stor. Skivorna kom och mina exemplar saknade helt text p\u00e5 omslagen. En vit, en gr\u00f6n, en gul, en r\u00f6d och en orange. Efter ett visst detektivarbete s\u00e5 gick det att identifiera vilken skiva som var vilken enligt best\u00e4llningsblanketten<\/a>. I efterhand har jag uppt\u00e4ckt att det \u00e4ven fanns varianten med bl\u00e5tt omslag eller med handskrivna titlar p\u00e5 omslagen eller varianten med p\u00e5klistrad tryckt text.<\/p>\n LP-omslag Historic Performances<\/p><\/div>\n Att inspelningarna var fr\u00e5n Stockholms konserthus och fr\u00e5n \u00e5ren 1961\u201363 d\u00e5 John Coltrane och hans grupp g\u00e4stade Sverige vid tre olika tillf\u00e4llen gick att lista ut. Den goda ljudkvalit\u00e9n skvallrade ocks\u00e5 om att det m\u00e5ste vara Sveriges Radios inspelningar. Hmm!<\/p>\n Eftersom det h\u00e4r \u00e4r preskriberat vid det h\u00e4r laget s\u00e5 kan historien ber\u00e4ttas:<\/p>\n Sveriges Radio verkar d\u00e5 och d\u00e5 ha haft stora sparkrav och d\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det tyv\u00e4rr mycket intressant material som har raderats genom \u00e5ren. Ett s\u00e4tt att spara var att \u00e5teranv\u00e4nda de dyra inspelningsbanden. Jazzradiochefen under de aktuella \u00e5ren konstaterade vid ett gallringsm\u00f6te att Coltrane redan var v\u00e4ldokumenterad p\u00e5 skiva s\u00e5 det fanns ingen anledning att spara de h\u00e4r konsertinspelningarna. En ljudtekniker p\u00e5 Sveriges Radio h\u00f6ll inte med utan bytte ut banden mot nya oinspelade band och tog hem dom inspelade. Vem och vilka som var medhj\u00e4lpare att ge ut det h\u00e4r p\u00e5 skiva ska vi nog forts\u00e4tta att h\u00e5lla tyst om. Mitt tips \u00e4r att pressningen skedde p\u00e5 Grammoplast vilket var ett av de ledande skivpresserierna i Sverige. Piratutg\u00e5vor var vid den h\u00e4r tiden n\u00e5got mycket allvarligt s\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r omgavs utgivningen av mycket hysch-hysch.<\/p>\n M\u00e5nga \u00e5r senare kom de h\u00e4r inspelningarna ut p\u00e5 massor av olika skivbolag i Japan, Frankrike, USA, Spanien, Portugal, Tyskland och \u00e4nnu fler n\u00e4r CDn kom. Alla var dock kopior fr\u00e5n LP-skivorna f\u00f6rutom de som kom ut p\u00e5 ett skivbolag som heter Pablo. Pablo var Norman Granz bolag och han var den som ordnade Coltranes europaturn\u00e9r. D\u00e5 gick det till s\u00e5 h\u00e4r att om en radiostation ville spela in konserterna skulle tv\u00e5 bandspelare spela in parallellt och den ena \u201doriginalinspelningen\u201d hamnade i Norman Granz resv\u00e4ska. M\u00e5nga, m\u00e5nga \u00e5r senare best\u00e4mde han sig f\u00f6r att ge ut en CD-box med ett urval av John Coltranes europakonserter, tyv\u00e4rr hade han inte bem\u00f6dat sig med att skriva p\u00e5 bandkartongerna var dom kom ifr\u00e5n. Diskografer har konstaterat att flera av boxens sp\u00e5r \u00e4r fr\u00e5n Stockholmskonserterna och dom \u00e4r naturligtvis tagna fr\u00e5n Granz parallelloriginal.<\/p>\n Exempel p\u00e5 n\u00e5gra utgivningar fr\u00e5n 1961-konserterna<\/p><\/div>\nInspirat\u00f6rer tidigt 1960-tal<\/h2>\n
Fler inspirat\u00f6rer<\/h2>\n
<\/a><\/a>John Coltrane<\/h2>\n
N\u00e5gra milstolpar till:<\/h2>\n
<\/a>Stockholm som vattenh\u00e5l<\/h2>\n
Slutspurt<\/h2>\n
\nDen sj\u00e4tte LPn p\u00e5 Historic Performances var f\u00f6rst\u00e5s en med Bob Dylan.<\/p>\n<\/a><\/a>