{"id":3404,"date":"2014-06-19T09:59:04","date_gmt":"2014-06-19T07:59:04","guid":{"rendered":"http:\/\/statensmusikverk.se\/svensktvisarkiv\/?page_id=3404"},"modified":"2016-02-12T11:53:04","modified_gmt":"2016-02-12T10:53:04","slug":"anna-jakobsson","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/musikverket-old.test.consids5.se\/svensktvisarkiv\/handskrivna-visbocker\/anna-jakobsson\/","title":{"rendered":"Anna Jakobsson"},"content":{"rendered":"

Anna Jakobsson<\/h1>\n<\/div><\/div><\/div><\/div>

Anna Jakobsson (1889–1964)<\/em>, gift Andersson, bodde med sin man Karl Rudolf Ernfrid Andersson i Gothem socken på Gotland. Anna var baptist, sjöng i flera körer under sin levnadstid och har lämnat efter sig tre visböcker med andliga visor.<\/em><\/p>\n

 <\/em><\/p>\n<\/div><\/div>

\n\n
\n\t\"Anna\n<\/div>\n\n<\/div><\/div>

Anna Teresia Jakobsson, gift Andersson, har lämnat tre visböcker efter sig, samtliga skrev hon innan hon gifte sig. Anna var född vid ett litet ställe vid Tummungs i Gothem socken den 29 september 1889. De var fem syskon i familjen, men pappan och två av syskonen dog i tuberkulos något av de första åren på det nya seklet. Efter det brändes huset de bott i, i hopp om att stoppa smittan. Annas mor och de överlevande barnen fick i stället flytta till Botvalde i socknen.<\/p>\n

Andliga sånger<\/h2>\n

Anna var baptist och sjöng i baptisternas ungdomskör, det är andliga visor som dominerar i hennes böcker. Den första boken inleds med sången Den bäste vännen är Jesus. <\/em>I slutet finns ett register över sångerna, allt sirligt skrivet med vacker handstil. Alla tre böckerna har svarta vaxdukspärmar, en är daterad till 1906.<\/p>\n

Anna tjänade vid gården Botvalde i sjutton år, det var där hon mötte sin man, Karl Rudolf Ernfrid Andersson. Han var född den 24 oktober 1884 i Hangvar. Eftersom de var baptister vigdes de inte i kyrkan, utan borgerligt av landsfiskalen i Slite 1919. Sonen Lennart Andersson, som fyllde 80 år 2013, har ännu kvar en bit bitsocker från bröllopet och en bordslampa de fick i bröllopspresent. <\/p>\n

1921 köpte de ett litet ställe i fiskeläget Botvaldevik i Gothem, där sonen Lennart ännu bor. Fiskeläget ligger sex kilometer från kyrkan och skolan i socknens centrum. Botvaldevik var ett samhälle ”för sig själv” med en fin gemenskap. De flesta var fiskare, men Anderssons var småbrukare och hjälpte till hos bönder.<\/p>\n

Rudolf var diversearbetare, han var brunnssprängare och sprängde brunnar. Han sotade och hjälpte till vid byggen, han kunde vara borta hela veckor i sträck. Anna gjorde dagsverken i trakten: plockade potatis, hjälpte till på åkrarna. De hade några kor men ingen egen mark, så hon fick ”gå pa gate” och valla korna invid vägkanten. Om hösten plockade hon bär och sålde.<\/p>\n

Sjöng i flera körer<\/h2>\n

Anna sjöng först i baptisternas ungdomskör, sedan i sångkören tillsammans med ett tjugotal kvinnor. De hade egna sångböcker och skrev av visor ur varandras böcker. Anna sjöng alltid hemma, om eftermiddagarna, skillingtryck med åtskilliga verser. ”Det var ett förskräckligt sjungande, och de där skillingtrycken blev bara sorgligare och sorgligare, till sist kunde tårar komma på vem som helst”, säger sonen Lennart Andersson.<\/p>\n

Han berättar att det hände att mamman vikarierade som söndagsskolelärare. Hur det gick till berättade Lennarts fostersyster Anna-Lisa, som nu gått ur tiden, i en intervju 1979 som publicerats i min bok Nätterna var våra<\/em> (1996): <\/p>\n

\n

Mamma höll söndagsskola i våra två rum och kök. Mellan nio och elva satt alla barn hos oss och lyssnade och sjöng. Det religiösa, det präglade vårt hem med sina många regler. Varje lördag hade mamma renskurat trägolven och rullat av de vanliga vardagsmattorna och klockan sex rullade hon på färgglada söndagsmattor. De fick sedan ligga tills pappa gav sig av till arbetet på måndag morgon.<\/p>\n

Det fanns något som hette bidlag (bjudlag). Alla ställen med samma gårdsnamn ingick i bidlaget och var det fest, bröllop eller begravning så skulle bidlaget bjudas och det till häst – en ryttare red runt och bjöd. Begravningar, det var stora fester. Jag har faktiskt varit med om en begravning där det var dans på vinden efteråt. Begravningar var högtider, ett avbrott i det vardagliga. De såg man fram emot. Och det hände att så snart de stoppat liket i jorden glömde de det. Eller sa man att det var synd att liket inte varit med för det skulle ha haft väldigt roligt!<\/p>\n<\/blockquote>\n

Pappa Rudolf hette Karl i andranamn, och även att man inte firade födelsedagar särskilt, höll de hårt på Karl-dagen den 28 januari. Då kom han hem från skogen på dagen och tog sig en stund ledigt. Anna levde till juni 1964, Rudolf till mars 1967.<\/p>\n

Rudolf spelade lite munspel och sonen Lennart berättar hur han själv så gärna ville spela dragspel. Han beställde ett dragspel från Hagströms. Det levererades till Källunge station, men han hade aldrig råd att lösa ut det, så det fick gå tillbaka. Lennart kommenterar: ”Det var synd, det!”<\/p>\n

Eva Sjöstrand<\/em><\/p>\n

Bild på Anna Jakobsson<\/a><\/p>\n

Annas visböcker<\/h2>\n