{"id":3479,"date":"2014-06-19T09:57:40","date_gmt":"2014-06-19T07:57:40","guid":{"rendered":"http:\/\/statensmusikverk.se\/svensktvisarkiv\/?page_id=3479"},"modified":"2016-02-12T13:24:30","modified_gmt":"2016-02-12T12:24:30","slug":"henning-svensson","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/musikverket-old.test.consids5.se\/svensktvisarkiv\/handskrivna-visbocker\/henning-svensson\/","title":{"rendered":"Henning Svensson"},"content":{"rendered":"

Henning Svensson<\/h1>\n<\/div><\/div><\/div><\/div>

Henning Svensson (1893–1964) gick tidigt till sjöss men en olycka förändrade hans yrkesbana. Han blev senare fotograf med egen ateljé i Hemse på Gotland. Visboken som han lämnat efter sig skrevs under värnplikten i flottan.<\/em><\/p>\n<\/div><\/div>

\n\n
\n\t\"Henning\n<\/div>\n\n<\/div><\/div>

Henning Svensson har lämnat en visbok efter sig med några teckningar och visor skrivna med sirlig handstil. Henning föddes i Ronehamn vid Gotlands östra kust 1893, han var enda barnet. Pappan Johan Adolf var målare, han reste omkring i gårdarna och målade. Han var konstnärligt lagd och mycket av hans måleri finns ännu bevarat. Mamma Hilma var duktig att sy. Henning Svensson berättar själv i sina minnen:<\/p>\n

\n

I hemmet rådde alltid frid och endräkt. På söndagarna när Far var hemma hölls en stunds andakt, varvid Far läste något kapitel i bibeln och Mor sjöng någon vacker psalm. Mor hade en synnerligen vacker sångröst. Den vanligaste psalmen som de brukade sjunga var: Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer…<\/em><\/p>\n

Mor var en duktig sömmerska och var nog den första på Ronehamn som hade en symaskin. När hon var ute i bygden och sydde så kom dem och hämtade henne med hästskjuts och tog maskinen med på vagnen. När Mor satt hemma och sydde brukade jag ligga på golvet och dra i pinnen som förenade trampan på maskinen med symaskinen och Mor brukade då sjunga Hjalmar och Hulda<\/em> samt Alpens Ros<\/em> med flera av dåtidens visor.<\/p>\n<\/blockquote>\n

Hennings mor kom från en familj med båtsmän och sjömän. Morbror Vilhelm var Hennings stora förebild, han var kustroddare i Ronehamn, han drunkade en vinterdag vid Ytterholmen.<\/p>\n

\n

Jag fick ofta följa med min morbror Vilhelm i hans båt ut till holmarna där han hade kaninfarm och där det var gott om fågel. Jag hade en tam fiskmås i ett par år, den hette Pelle och var så tam att den kom fram till köksfönstret och fick mat. Vår granne Ålderman Wigsten hade också en sådan måsunge som han kallade Jakob, vilket han hade lärt att dansa. Gubben var nära 80 år och sjöng då: Dansa lille far, dansa lilla mor och dansa lille Jakob.<\/p>\n<\/blockquote>\n

Gick till sjöss<\/h2>\n

Havet drog. Trots föräldrarnas motvilja gick den unge Henning till sjöss så snart han konfirmerats. Först var han jungman på galeasen Otto, de seglade med laster i Östersjön från Malmö till Ljugarn på Gotland, norrut till Gävle och söderut till Neustadt i Tyskland.<\/p>\n

Efter en vådlig färd som kunde blivit hans sista mönstrade han av och stannade hemma över vintern. Till våren mönstrade han på barkskeppet Antoinette från Simrishamn som skeppade splitved från Norrland till London. Men när båten under vintern låg i torrdocka i Lindholmen vid Göteborg hände en olycka som förändrade Henning Svenssons liv: han satt på en planka och målade skutsidan när plankan kom i gungning. Henning föll 22 fot rakt ner i huggen granit. Han ruskade lite på sig och gick därifrån som om inget hänt, men så småningom hann olyckan ifatt honom. Han fick värk i benet, senare tbc i knäet, han opererades men hade fått men för livet.<\/p>\n

Studerade på folkhögskola<\/h2>\n

1911 var han hemma på Gotland igen och studerade vid folkhögskolan i Hemse. Sjöng han? Henning berättar själv:<\/p>\n

\n

En gång var det stor fest på godtemplarsalen, det var nuvarande missionshuset, där uppträdde jag och Rudolf Larsson och sjöng Babords halsar<\/em>, ja det var en glad tid.<\/p>\n<\/blockquote>\n

När skolan var slut tog han anställning hos en byggnadssnickare:<\/p>\n

\n

Vi byggde en bondgård vid Koparve i Alva, ett egnahem samt ett missionshus i Hablingbo, där var Arvid Nilsson och Gottfrid Lundqvist mina kamrater och vi hade mycket roligt.<\/p>\n

Det var den tiden då den stora Titanicolyckan hade hänt och vi sjöng Titanicvisan<\/em> så det ekade i salen, samt en annan visa som då var på modet: Beskuggad utav björk och lindar min stuga står invid ett berg<\/em>.<\/p>\n<\/blockquote>\n

Skrev visbok i flottan<\/h2>\n

När det var dags att göra värnplikt ryckte Henning Svensson in som artillerimatros vid Flottans station på Skeppsholmen i Stockholm den 7 november 1912. Han var i tjänst ombord på pansarbåten Göta. Det var ombord på den han inledde visboken julafton 1912. Visboken har svart pärm, på försättsbladet finns en teckning av båten inramad av blommor. Henning har skrivit visor själv men också fått många kamrater att bidra, som Persson från Malmö som skrev Luffarevalsen<\/em>. Psalmen Närmare Gud till Dig <\/em>skrev Henning iland på Skeppsholmen 1913. Då tecknade han också ned sången om barkskeppet han färdats med 1911, Antoinette: <\/p>\n

Vårt skepp för fulla segel där nu länsar ut ur hamn
<\/em>Förlig vind, förlig vind har det nu
<\/em>Och i skeppets akterspegel kan ni läsa hennes namn
<\/em>Ja där står jo Antoinette, skutan ifrån Simrishamn 
<\/em>Refr: Tra da dam, tra da dam, trallalla.<\/em><\/p>\n

Visboken avslutas med en rolig historia om hur en kvinna skänkt sin man en guldklimp på tolv skålpund. När detta når lokaltidningens reporter åker denne ut och frågar efter mannens guldfyndighet och om ”hålet är nära..?”<\/p>\n

Sadlar om till fotograf<\/h2>\n

Efter värnplikten tjänstgjorde Henning Svensson en tid som kusttullare, men hans onda knä började snart göra sig påmint. Minnesskriften är fylld av berättelser om besök hos olika läkare och insikten att sjömanslivet blev för hårt. Så när han en dag fick se en annons från bröderna Åkerbloms kemigrafiska anstalt tog han första steget på den bana som blev hans: fotograf. Med ett kort avbrott vid mobiliseringen 1914:<\/p>\n

\n

En söndag var jag utbjuden av Vilhelm Andersson, en gotlänning och kamrat från tullverket, tillsammans med ett tiotal tullare med damer, att åka motorbåt ut till Skurusund. Vi hade mat med oss och hade mycket trevligt därute. Som vi lekte ”sista paret ut” så började kyrkklockorna att ringa, det var allmän mobilisering och det blev en sorglig stämning bland samtliga. Vi satte högsta fart på motorbåten in till stan igen. Där ringde alla kyrkklockor och stora affischer var uppklistrade i vartenda gathörn med inkallelser, och när jag kom hem låg redan inkallelseordern på skrivbordet med order att jag skulle inställa mig på Skeppsholmen kl 8 fm den 5 augusti, det var alltså dagen därpå, måndagen.<\/p>\n<\/blockquote>\n

Besvärad av skadat ben<\/h2>\n

Henning Svensson blev hemförlovad på grund av sitt skadade ben. Benet besvärade honom hela livet. Han blev så småningom fotograf med egen ateljé i Hemse på södra Gotland. Han var politiker och fick se många av sina idéer förverkligade. Hans firma ”Svenssons fotoateljé” blev ett begrepp som jag skildrat i boken Frusna Ögonblick<\/em> (2004).<\/p>\n

Sonen Lasse Svensson som lämnat in visboken, drev firman vidare till 1992. Han berättar om sin far som ”en otrolig gubbe, han kunde allt”. Om han sjöng? Inte vad Lasse minns, men släktingar har berättat att Henning sjöng i sin ungdom, på kalas och tillställningar. Kanske ur sin stiligt präntade visbok?<\/p>\n

Eva Sjöstrand<\/em><\/p>\n

Bilder på Henning Svensson<\/h2>\n